Jaaa, jag är hemma i transtrand, kom hit igår efter många om och men... Och ja, jag tänker faktiskt klaga på detta ställe precis som alla andra, jag blir nog aldrig nöjd... Jag tål inte detta ställe, jag får ångest varje gång jag ska hit och det tar verkligen emot att packa väskan i lägenheten och sedan sätta sig i bilen för att åka hit. Det är okej så länge niklas är med, för då vet jag att vi till exempel kan ta en sväng på kvällen när alla har lagt sig, och bara åka runt i bilen och kolla vad som händer på fjället och så. Men nu har han lämnat mig här i skiten, han åkte tillbala till vansbro idag och jag var nära till tårarna bara för att jag inte fick åka med. Försökte komma på olika utvägar för att få åka men det gick fan inte, så jag blev väl ensam kvar.
Visst har det varit en bra dag, vi har delat ut korv och dricka till alla barn som åkt lilla vasaloppet, vi har spelat både guitar hero och buzz och så har jag, mamma och pappa sett på "mamma mia" igen, men det är kvällarna som får mig att må illa, här i ensamheten i mitt föredetta lilla rum, det är då alla gamla saker kommer fram, allting får mig att minnas, jag tål det inte, det är därför jag försöker fly. Det är så jag fungerar, jag flyr från alla ställen där det inte har varit allt för bra, men detta är ett ställe som jag aldrig riktigt kan fly från. Jag måste tillbaka hit vare sig jag vill eller inte. Och jag hatar det! Mer än något annat!
Jag flydde från malung och snart kommer jag också fly från vansbro på samma sätt. Jag lägger verkligen allting som har med mitt förflutna att göra bakom mig, jag har ingenting kvar sedan dess, varken vänner eller något annat. Det är hemskt egentligen, men jag vill verkligen inte minnas! Jag önskar verkligen att man kunde sudda ut vissa delar av minnet, så att man bara har de glada roliga minnena kvar!
Det känns som om jag missar så mycket, alla gör något kul jämt och jag lever knappt. Jag orkar inte... Jag blir avundsjuk på alla som kan, ja, bara kan liksom! Det är nog därför jag tar avstånd från allt och alla. Gömmer mig i mina egna skuggor liksom... Äh Fuck it!
(förresten så firade vi två år i tisdags, och vi har varit förlovade i 1,5 år)
-"Du slet mitt hjärta i tusen bitar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar